Tänk att livet ska vara så svårt......

Skrev precis en kommentar i min älskade systerdotters blogg, en kommentar som var full med "kloka" ord (det var nog att ta i) om hur man ska "må bra" i sitt liv. Tänk vad det är lätt att komma med goda råd till andra men så svårt att ta till dem i sitt eget.

Just nu känner jag mig som en värdelös mamma, flickvän, moster, vän, ja you name it! Känslan att inte räcka till, att göra fel tynger ner mig totalt. Jag vet någonstans innerst inne att detta inte är sant, men av någon anledning "vinner" de negativa känslor loppet och gör att jag faktiskt bara vill krypa ner under täcket och gömma mig.

För hur får man sin tonårsson att inse att göra läxor och inte vara ute och ränna på nätterna är det rätta?

Hur får man sin lilla tjej att förstå att man inte orkar lek, busa?

Hur gör man det utan att framstå som värsta elaka morsan?

Hur får man sin älskade sambo att förstå att man älskar honom när man bara är trött och sur hela tiden?

Hur får man vänner att förstå att livsorken att göra någonting annat än att vara med sin familj inte finns där?

Hur får man sig själv att våga tro på livet, att allt kommer gå bra att inget mera ont kommer ske?

Jag vet inte????

Eller egentligen så vet jag nog, för hade det här inlägget inte gjorts av mig, hade jag nog haft både ett och två kloka ord att komma med :-)

Nu ska jag dock göra precis det jag känner för, krypa ner under täcket och gömma mig medans alla andra i familjen är i väg på sitt. Sen när de kommer hem ska jag göra mitt yttersta för att visa att jag älskar dem, sen krypa ner under täcket igen och vänta på att vinden vänder. För det vet jag att den gör!