Ojojoj, nu var det länge sen jag skrev något här.....

Och en massa skoj (och en del inte lika skoj) har hänt.




För det första har vi ju haft vår årliga adventspysseldag. En mycket uppskattad dag av både stora och små. Det bjuds på en massa gott bla pepparkakor (så klart), saffransskorpor, rocky roads, snöbollar och saffransbullar och till det glögg mmmmums :-)





Sen håller vi på att fixar till lite här hemma (som om man inte har tillräckligt att göra inför jul :-))

Miss E´s rum har fått en helt ny lock med mycket rosa men också med en gammal skolbänk, växasäng och en skogsgrön griffeltavla. Det blev hur fint som helst! Vi håller också på att göra om vardagsrummet en trappa ner. Där har grabbarna fått härja fritt men nu är det slut med det. För vi insåg att det kunde ju faktiskt komma till nytta även för oss. Så nu ska ett spelbord/matsalsbord inhandlas och kanske en soffa och en fåtölj. Vi får se vad det blir!

Klart till julafton måste det i alla fall vara för då har vi stora planer för rummet. Planerar att börja dagen med dans kring granen ute på altan med varm glögg och choklad till alla barnen. Sen drar vi oss in till brasan (i vårt ny fixade rum) och tittar på Kalle och hans vänner. Därefter går vi en trappa upp och avnjuter en härlig julmiddag. Far min har fiskaffär så det är inte så mycket som klår vårt julbord :-)

Det enda tråkiga är att min syster har bestämt sig för att fira jul hemma hos sig i år. Hon har (av en massa olika anledningar) fått för sig att hon inte är välkommen hem till oss. Vilket känns himla trist för det finns inget som kunde vara mindre sant! Vad som är ännu tristare är att jag bara får pussa på mina favorit syskonbarn under några få timmar på julafton för de vill ju självklart fira med sina föräldrar. De kommer dock vara saknade under dagen och det kommer inte riktigt kännas som det ska.

Jag som annars älskar julen, känner just nu en tryckande känsla av ångest i bröstet. Varför ska saker och ting vara så svårt? Saknaden efter min älskade Sebastian blir också mycket starkare under julen. Att alltid känna att ett barn saknas är inte en helt lätt känsla att bära. Saknaden är ibland så stark att jag tror att jag ska gå under. Men det gör man ju inte, utan man kramar lite extra på dem man tycker om och försöker gå vidare.



Vad säger kossan? Mmmmuuuuuuu :-)